När jag har en minut över eller två så funderar jag på en händelse som jag var med om för några veckor sedan. En människa som stod mig mycket nära gjorde en riktigt ful grej, hon gjorde mig fruktansvärt ledsen och illa, tog ett väldigt elak och egoistisk beslut som drabbade mig också som ett hårt slag i magen.
Jag har försökt att förlåta hennes beteende utan hennes ursäkt (för hon är inte en sådan person som ber om ursäkt trots att hon sårat ngn annan, hon anser inte att hon behöver det). Jag har försök att samla alla känslor och försökt göra dessa så positiva som det bara går, men jag känner sådan besvikelse, sådan irritation, frustration, att jag kommer på mig själv med att jag inte längre bry mig. Jag bryr mig inte om henne längre. Så långt har det gått.
Hon ljög för mig, brydde sig bara om att hångla med en kille (som patetiskt nog stötte på henne först efter att jag sagt ifrån att jag är gift och att det absolut inte är ok att pussa på honom för att min man inte var med, som han ville, alltså var det inte DEN killen med stort D...) och hittar på efterkonstruktioner som inte håller i en enda söm när man synar dem. Jag känner inte igen henne, tycker inte om den människa hon visar upp, men jag ser och vittrar samtidigt den tragedik och ensamhet, osäkerhet och frustration som ligger bakom och tycker i slutändan synd om en människa som säljer sin själ, sina vänner och sig själv för en kort stunds fiktiv lycka.
Men kontentan av detta, att hon har en sådan brist på respekt för mig gör att jag känner att tiden i timglaset har runnit ut. Det är för sent nu, det är för sent för ett förlåt. Jag inser att jag aldrig kommer kunna lita på henne någonsin igen.
Så ta hand om dina nära och kära, ta vara på dem som ställer upp och finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar