Inte helt frälst

Köpte en såndär anatomi kudde i fredags.

Själva principen är väl som för en tempur madrass/kudde, att man ska sova som ett barn, men jag är långt ifrån frälst. Första natten med min nya huvudriktiga kudde blev smått traumatiskt på det viset att man varje gång jag vände mig i sömnen vaknade jag då kudden är stenhård innan den blir varm, så konsekvensen av det hela blev en hel del obehagliga uppvaknanden under natten vilket i sin tur gav dålig sömn. Nåja, jag ska ge den en ny chans i natt, håll tummarna!

Vilken helg!

Ok, vad säger ni:

Lördag morgon, regn och rusk. Möter upp tjejerna på Angle för en brunch och blir kvar i 2 1/2 h. Tar en tur på stan och en ännu längre tur ut på Lidingö för att heja på J som springer Lidingöloppet. Allt går so malltid jättebra för honom, springer 3 mil i terräng och ösregn på 2.54 min, en riktigt bra tid tycker jag. Åker stolt som bara den in till stan igen och shoppar lite med L.
När vi shoppat klart går vi på Bio, "Underbar och älskad av alla" en riktigt härlig "feel good" film.
Åker hem till J och kramar och pussar på dagens hjälte:)

Söndag: Vaknar upp till solsken och höst!!! Underbart! Ja och J tvättar och äter smörgåsar och dricker kaffe i lugn och ro hos J. Tar ett härligt bad.

När tvätten är klar åker vi och äter pasta i Kista. J släpper av mig hemma och där står mamma och krattar och grejar med mig rabatt. Världens snällaste mamma.

Och nu sitter jag och äter ostbågar och dricker cola och bara slappar, såååå härligt :)

Tillsammans är man mindre ensam

-"Men gud, vad är det där? " Säger jag och pekar upp mot ett odefinierbart föremål långt uppe i natthimlen. (Ett ufo? Ett jätteflygplan? En hemlig, mystisk farkost som gömmer sig i mörkret...?)

-"Vilket då"? Svarar J och tittar dit jag pekar.

-"Högt upp där, vad ÄR det för ngt?

Han suckar högt och skakar på huvudet när han ser vad jag syftar på.

Det visar sig att jag inte alls ser ett ufo utan att jag pekar på en trasig lykta i en lyktstolpe ca 50 m längre fram. Lamporna runt omkring speglas i den mörka lampkupar och ger ett lite mystiskt intryck. Tycker jag. J ser skeptiskt på mig och jag börjar fnissa och han börjar le och vi står där båda på en parkering en höstig fredagskväll och skrattar åt min urkassa syn och jag inser plötsligt att jag har sån tur som har dig, hoppas vi alltid kommer att kunna skratta ihop som bara vi kan....

Brunch, en kärleksförklaring

Jag befarar (eller önskar kanske :) att brunch kommer att bli min nya ovana eller hur man nu ska se det.
Jag är alldeles farshinerad av borden som dukats upp med alla tänkbara läckerheter: Fil och 1000 olika flingsorter, färska frukt, olika juicer, kaffe, te, kakor. Bacon, Ägg i flera former och så många brödsorter på en gång ser man bara i Affären annars. Korv, grillade tomater, pålägg i massor.

Mina ögon är alltid hungrigare än magen, men vad gör det när man kan sitta i flera timmar med ngn man tycker om och bara mysa?

Nu är det äntligen dags! Idol har kört igång igen och jag är som alltid helt fast. Det är med skräckblandad förtjusning man bänkar sig framför tv:n och frågan, den stora frågan är: kommer de jag diggar gå vidare?

Att bry sig om dom som bryr sig om dig...

tänkte på det där med vänskap och vad det egentligen innebär. Nu finns det säkert 100 miljoner olika definitioner på vad vänskap är just för varje enskild individ, men jag tänkte mest gå in på vad jag anser är en bra kompis.

En bra kompis är en kompis som tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom eller henne. Som ställer upp för mig och som gör vad han eller hon kan för att göra mig glad. Någon som undrar hur jag mår, ngn som stöttar när livet inte är på topp. Ngn som frågar mig om råd eller låter mig hjälpa när han/hon mår dåligt. Jag har en handfull RIKTIGT bra vänner. Dessa personer passar in på beskrivningen ovan.

Min bror och vän Chongan tex, han gör mig glad. Han skämtar och har sig för att få mig att skratta och lyckas för det mesta. Han är genuint genomsnäll och har vad jag vet aldrig pratat ill om ngn annan.
Carina, min "bästis", finns vid min sida närhelst jag behöver. Uppmuntrar och lyssnar, ringer för att bara kolla läget. Har gett mig en helikopter resa över New York, för att hon vet att det är en av mina drömmar att få göra det, just över NY.

Eller Johan, som packar en frukostmatsäck en tidig söndagsmorgon och tar bilen över hem till mig och väcker mig med kaffe på termos och ostmackor, vem blir inte överlycklig över det?

Men sen har jag börjat känna av de som inte finns här för min skull, som inte är intresserade av hur jag mår eller hur jag har det, utan enbart är intresserade av vad jag kan göra för dem. Som behöver mitt stöd men inte kan ge ngt tillbaka. Som inte bryr sig ett dugg när jag har det skit på jobbet, privat eller i största allmänhet men som jag förväntas ställa upp på när de har det tufft. Dessa persontyper kallar jag parasiter. Jag har en förmåga att dra till mig dessa "parasiter" (hm, låter lite uäckigt, men ni förstår poängen) och har fått göra en hel del "rensningar" bland mina sk vänner genom åren.

Men nu får det vara nog. Från och med idag tänker inte jag engagera mig i dessa människor längre. Jag är trött på att ringa och fråga hur folk mår, hur det går på deras nya avdelningar, hur föräldrar, släktingar eller syskon har det, hur killen/tjejen mår, jag är ur less på att vara den som bryr sig, så framöver kommer jag att enbart fokusera på de människor som klarar av ett givande och tagande.

Så, känns skönt att ha tagit det beslutet, varför lägga tid på obotliga egoister när det finns så många andra underbara människor att lägga sin tid på? =)

Min kärleksförklaring till hösten

Nu kommer den efterlängtade hösten med långa promenader prasslandes i gula löv.
Tänk att hoppa i lövhögar, dricka cappuchino på mysiga caféer, bruncha på ngt trevligt ställe och ta ett glas vin i höstmörkret. Hoppas vi får en lång och underbar höst!

Prestationsångest

I dag är det söndag och jag vill inte gå till jobbet imorgon. Det vill väl ingen så där jättegärna söndag eftermiddag, men det är inte så att jag är trött eller bara omotiverad, utan jag VILL verkligen inte gå dit imorgon. Känner en sjuk press över att genomföra ett arbetsmoment jag inte kan och stödet inför detta från mitt jobb och vår samarbetspartner är obefintligt, det kommer att gå käpprätt åt helvete helt enkelt. Men å andra sidan, vem vet, jag kanske (kanske) överlever detta och klarar jag det så klarar jag nog allt känns det som...

Regn

Idag regnar det. Det smattrar nästan mot rutorna och från det öppna sovrumsfönstret hör man hur det strilar utanför fönstret. Underbart är vad det är, mysigt, lagom höstigt.

Jag har tänt massa ljus och ska krypa upp i soffan med en bok innan bion ikväll. Hösten är faktiskt underbar:)

vad vore livet utan överraskningar?

Vet ni vad jag har glömt bort att berätta? Jag har fått en överraskning av min vän C!

På planet ner till Mallis berättar hon att en av mina materiella önskningar här i livet troligen kommer att bli sann, vi ska flyga helikopter över New York i höst! Det ni, det kallar jag överraskning, gissa hur glad jag är nu :)

Sällskapsresan

Att åka på Charter är en speciell upplevelse. Jag har inte varit iväg på många år, men nu i veckan var det dags. Kan sammanfatta vår resa såhär:

Fredag: Idag är det dan före dan. Idag måste jag packa och handla och fixa med pengar och hämta väskan och tvätta och diska och jag MÅSTE gå tidigt från jobbet.

Kl 17,00 inser jag att jag inte alls kan sluta utan måste istället vara kvar på jobbet ett tag till. Kommer hem och är helt slutkörd, hur ska jag orka packa? Pratar med mamma, om vad mins jag inte, försöker fokusera på resan imorgon. Förbokar taxi, kl 05,00 lördag morgon är det dags.

Lördag: Vaknar 04:15. fixar till mig och det sista. Kl 04,55 ringer taxikillen: "-jag är här nu", säger han. "-Vi sa kl 05,00" fräser jag som är sjukt stressad. Rusar runt och raffsar ihop det sista innan jag går ut till taxin. Möts av en sprudlande glad chaufför, pratar konstant. Det visar sig att han ringt mina föräldrar, jag hade i min förvirring i går natt gett taxibolaget deras nummer istället för mitt, får genast dåligt samvete för att ha väckt dem i onödan...

Taxikillen berättar om sig och sin familj, om att han vill att jag ska vara försiktigt utomlands, att jag inte ska ha sexa (jo, han säger så på bruten svenska) utan skydd för då kan jag få sjukdomar och avslutar med ett underbart skratt: "-Carina, jag är som din lilla pappsen" och jag kan inte låta bli att skratta, för det är han långt ifrån att vara.

På planet beställer vi vin för att fira. Mallis, här kommer vi!

När vi kommer fram regnar det. Men luften är varm och vi har fullt upp med att vänta på väskor i evigheter. På parkeringen utanför flygplatsen står vår buss. Dock har guiderna blandat ihop två bussar så vår buss blir försenad för att de ska kunna reda ut vilka som ska sitta i vilken buss. Vi sitter där vi ska.

På hotellet är det inget rum klart, vi får vänta. Efter 15 min börjar vi tröttna, men straxt efter är rummet färdigt.

Världens minsta rum, världens minsta balkong. Minibaren är låst. Tv:n funkar inte. Vi klagar. TV:n är fixad, minibaren kostar 250 spänn. Struntar i vilket och går och solar.

Söndag: Uppe i bra tid, vi går ner till frukosten. Jag förstår inte kaffeapparaten och det rinner ut kaffe över golvet.

Måndag: Herregud hur folk ser ut här! Lilla runda jag är riktigt läckert smal, i jämförelse med de otroligt överviktiga människorna vi ser. Vissa kan inte gå själva utan stöd. Det är en hemsk "sjukdom". Inte blir det bättre av att maten här är fet: pizza och pommesfrittes.

Eller motsatsen: Mr Bacon har precis passerat oss där vi sitter, en kille vars överkropp är så musklad att han inte kan ha armarna efter sidorna, de står ut som på en apa. Han är rosa/röd över hela kroppen efter en misslyckad solning och jag tycker genast jättesynd om honom, han ser förfärlig ut, men han tycker säkert att han är jättefräsch. Hade kanske kunnat varit det om han inte pumpat kroppen så där.

Åker in till Palma på kvällen, sitter på ett torg och dricker en karaff Sangria och pratar om livet. Vi har hamnat på ett genuint spanskt ställe och gästerna är en blandning av olika subkulturer. Här trivs vi båda och har en fantastiskt trevlig kväll!

Tisdag: "Rodrigo" ligger och solar sin brunbrända kropp på stranden och ger oss ett underbart leende. Vilken fining, säger jag och C håller med. Han försöker flirta, det går dock inte hem.

Åker in till Palma igen, beställer Tapas på en inhemsk restaurang. När jag vill beställa fler än 5 rätter säger kyparen ifrån, det blir för mycket. Ok, säger vi och när vi får in våra 5 rätter förstår vi varför, det är 5 STORA portioner vi fått! Servitrisen blir sur när vi inte orkar alla bitar av den lufttorkade skinkan, en av världens dyraste, får jag veta av J när jag kommer hem. kan förstå hennes irritation...

Onsdag: Följer våra vanliga rutiner här. Sol och bad, strandspel. Läser mycket, har redan läst ut 1 bok sen jag kom hit och börjat på min andra.

Sitter på balkongen som varje eftermiddag och dricker Sangria, tittat på folk vid polen och förundras över mannen som solar i strumpor och Gympadojor...

C duschar när jag hör paret (tjejen) vägg i vägg med oss stöna och kvida, tycker det är jättelustigt och ropar på C, men de hinner avsluta sin kärleksakt innan hon hinner ut. Detta blir ett komiskt inslag och jag ler stort varje gång jag träffar på dem.

Klär upp oss inför kvällens show, ser fram emot lite underhållning.

Torsdag: Valldemossa hägrar. Underbart vackert ligger staden gömd mellan grönklädda kullar och berg. Vi flanerar runt bland små gränder och torg och bara hänförs av hur pittoreskt och mysigt det är.

Ett par kysser varandra vid utsiktsplatsen och jag känner ett sting i hjärtat av saknad, hit ska man åka med den man älskar, då hade jag också stått här och kysst honom med denna underbara utsikt framför oss...

Går till Magaluf på kvällen. Det är fullt ös, fulla tonåringar och fullt av små små tjejer med små små kjolar och små små toppar och inkastarna ropar och tjatar och jag känner mig som 40 för att jag har en klänning som inte avslöjar ngt och tights som dämpar intrycket av att klänningen kan vara kort. Varken jag eller C vill vara kvar här en sekund, jag hatar stället och hur det får mig att känna redan vid första anblicken, vi gör allt för att komma därifrån fortast möjligt. Dock gör det att vi går vilse, det tar 1 1/2h innan vi vet var vi är igen.

Fredag: Sista dagen. Det är molnigt och vi blir lite besvikna men tar med oss handdukar och går till stranden. Solen dyker upp och det blir ännu en perfekt dag. Jag tröttar på att läsa, gör det som roar mig mest istället, att iaktta folk.

Bredvid oss ligger en barnfamilj. Mamman och pappan är fullt upptagna med att bygga en borg åt sina små barn. Den lilla tjejen de har är så tuff att jag vill kidnappa henne, underbar! Hon har en baddräkt med volang och håret är alldeles ruffsigt. Hon är söt och otroligt kavat och rolig, gör precis det hon inte får/ska. När borgen är klar vill hon genast riva ner allt som föräldrarna gjort. När pappan vänder sig bort har hon sönder dekorationen på borgen och säger samtidigt låtsads bekymrad: "Daddi, it broked" med nappen i mun. Han lyssnar inte så hon fortsätter till nästa och ups, där gick den sönder, följt av samma kommentar: Daddi, it broked! " Så himla lustig unge.

Lite längre bort är ett gäng tjejer och killar i tonåren. En kille är jätteförtjust i en av tjejerna, men hon tar ingen notis om honom, jag tycker plötsligt synd om honom, han borstar bort sand från hennes ansikte, han vill krama och mysa och hon slingrar sig ur hans grepp och pratar med ngn annan. Känner igen mig i båda tvås situation, båda sitsarna var jobbiga, tur att den tiden är förbi.

Lördag: Packar det sista, åker ut till flyget. Förseningar. Som en flock kor står vi snällt och glor utanför gaten innan vi till slut får gå in i planet. Lugn resa hem, kvinnan bredvid C dricker 3 flaskor rosé vin och en öl, jag dricker vatten.

På Arlanda rusar jag kissnödig in på tjejtoan och låser dörren utan att reflektera över att ngn har spytt på golvet bakom mig.

Flyger ut igen och tänker att "-Det var det jag visste, det går inte att åka på charter utan att stöta på en spya förr eller senare"