Tänk att livet har en lustig/olustig förmåga att ställa saker och ting på sin spets när man minst anar det.
Är det tänkt så, att jag aldrig kan få vara helt lycklig utan bekymmer?
Min bästis och snälla vän kommer troligen flytta ifrån Stockholm.... Jag är förtvivlad, olycklig, ledsen och vet inte hur jag ska klara mig utan dig! Trots att jag verkligen trivs här så överväger jag att göra dig sällskap, hur överlever jag annars?
Så jag ska för en gångs skull vara så där äckligt egoistisk som vissa människor kan vara och hoppas att du blir kvar här, för min alldeles egen skull, du är nämligen bäst....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar