Att blicka ut över snötäckta berg ger ro i själen. Här finns bara jag och du och en oändlighet av tystnad.
Luften i lungorna är bitande kall och ställer jag mig i vinden finns det en risk att jag dras med i de vilda, virvlande forsarna framför oss, så stark är blåsten som drar fram runt om oss och retar våra kinder röda.
Jag ser dig mest genom kameralincen, det klär dig. Med en kamera i handen beredd att fånga nästa ögonblick och föreviga det är du någon jag aldrig mött förr. Jag måste höra din röst för att veta att det verkligen är du.
Vill testa mina lungor, veta om skriket som finns där hörs. Jag vågar inte, tänk OM det hörs?
Istället vänder jag blicken ut över topparna och dalarna och sjöarna och tänker på vilket tur jag har, vilken lycka det är att just jag fick komma hit just nu och se och uppleva detta underbara och otroligt vackra.
Jag vill stanna kvar här en stund till, mata fåglarna och titta på vattnet som glittrar som tusen diamanter. Går de att fånga? Jag vet inte hur det går till men du plockar dom åt mig, en efter en och jag spar dom. Tänker sen: -"Vänta, ta inte alla, det måste glittra imorgon och i övermorgon och alla andra dagar som kommer sen också"! Men du är inte orolig, det kommer alltid fler.
Min kropp är trött och själen också och jag vaknar när du stryker mig över kinden, ler med hela ansiktet och frågar om jag är trött. Jag ser tydligen rolig ut när jag somnar sittande, tappar hakan mot bröstet och gapar stort säger du, jag skrattar: säger du så, så är det så.
Sen skiljs våra världar åt som så många gånger förr. Jag blir jag och du blir du.
Jag undrar var Vi sprang iväg och gömde sig? Vi? Viiiiiii?? Letar och letar, men Vi är inte här. Jag ska leta lite till. Jag tycker om Vi. Jag tycker om oss.
Tack för en oförglömlig resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar