Monolog om en fönsterruta

Jag: Regnar det ute?
Jag: -Nej, det är du som inte har tvättat fönstren på flera tusen år!
Jag: Men gud, det är ju skitlänge sen! Går det inte att köpa självrengörande fönster, det finns ju sånna frysar och grejer nu....
Jag: Tror inte det...
Jag: Men hur putsar man fönstren då?
Jag: Ingen aning
Jag: Verkar jobbigt, det får se ut som det regnar ett tag till

Vilken trevlig kväll!

Igår var jag med mamma på Björn skifs konsert på Cirkus. Första gången vi gick och såg honom gick jag med mest för att hon så gärna ville det. "-Herregud", tänkte jag, "hur ska jag överleva dethär?" .
Den känslan höll i sig ända tills dess att han kom upp på scenen och började sjunga. Jag försvann helt i tid och rum, fokuserade helt på sångaren, de otroligt duktiga musiker, som tex killen på kontrabas som även spelade bas som även spelade gitarr som även spelade munspel som även spelar kongo trummor osv osv osv. Vill man impa på mig så räcker det med att göra det man är bra på och göra det riktigt bra, hur fasen kan man lära sig alla dessa instrument och bara plinka på samtidigt som man hoppar runt på scenen, obegripligt...

Efter att ha klappat handflatorna illröda och sjungit med i hela "Hooked on a feeling" (japp, jag kan stora delar av texten:) gick vi mot kungsträdgården från Djurgården. Visade sig att tvillingarna (Jag vet, de heter inte så längre, men jag säger fortfarande tvillingarna) vid djurgårdsbron hade öppet så vi slinker in och dricker lite rosévin/rödvin. Andra glaset vin utomhus i år. Underbart! Att jag dessutom fick världens godaste rosévin gjorde inte saken sämre, nu måste jag lära mig hur man gör vid specialbeställningar eller vad det heter på systemet, för självklart så fanns den inte i sortimentet...

Så tack m för en jättetrevlig kväll, superlyckat!

Fredagsvin på ovanligt sätt

Idag är det fredag och jag har för första gången besökt vin och spritmässan. J hade biljetter och undrade om jag kände för att hänga med och jag hade inget bättre för mig så det lät skoj. Vilken tur att jag gick dit!!

Vinfantaster, spritdiggare, ölälskare och ostslukare, detta är mässan för er. Tänk er typ 50...nej, säg 70 ! stora barer bemannade med tjejer och killar som gladerligen hjälper dig att öka promillen från 0 till 1 på mindre än ett par timmar.
Fnitter dricka och bubblevin, champagne och rosé, öl, vin brännvin, cider och snaps Wisky och likör, campari och vodka. Allt gratis och du får välja vad du vill och hur mycket du vill från alla de olika barerna.

Ännu roligare blir det när vi går fram till en stor leverantörs bar och J vill pröva ett visst rödvin. Vi småpratar med killen som serverar och J säger att han söker ett vin till kött och får hjälp med det. Jag som inte kan en enda vindruva men endå vill vara med och lyssna och undra frågar servitören om vilket vin man ska ha till kyckling och han ser lite skeptisk ut när han säger ngt i stil med "-Då får du nog leta bland de andra vinerna". Jag blir tyst och rodnar lätt, är visst helt fel ute.
Han vänder sig till J igen och noterar att vi står som representanter från restaurang X. Han frågar J lite försiktigt vilken koncern restaurangen ligger under och J berättar med glimten i ögat att restaurang x där J jobbar är en av leverantörens största kunder. Här smyger sig ett litet flin fram på mina läppar, hellre har jag fel på matchning vin/kyckling än att inte känna igen min största kund om jag så stod mitt framför den=)
Vi blir extra servade och övertrevligt bemötta :"-kom tillbaka om ni vill pröva ngt annat, vad som helst" säger han innan vi går. Ibland är det kul att ligga på topp, eller åtminstone att andra tror att man gör det:)

Hela havet stormar...

Tänk att livet har en lustig/olustig förmåga att ställa saker och ting på sin spets när man minst anar det.

Är det tänkt så, att jag aldrig kan få vara helt lycklig utan bekymmer?

Min bästis och snälla vän kommer troligen flytta ifrån Stockholm.... Jag är förtvivlad, olycklig, ledsen och vet inte hur jag ska klara mig utan dig! Trots att jag verkligen trivs här så överväger jag att göra dig sällskap, hur överlever jag annars?

Så jag ska för en gångs skull vara så där äckligt egoistisk som vissa människor kan vara och hoppas att du blir kvar här, för min alldeles egen skull, du är nämligen bäst....

It´s too late to apologies

När jag har en minut över eller två så funderar jag på en händelse som jag var med om för några veckor sedan. En människa som stod mig mycket nära gjorde en riktigt ful grej, hon gjorde mig fruktansvärt ledsen och illa, tog ett väldigt elak och egoistisk beslut som drabbade mig också som ett hårt slag i magen.

Jag har försökt att förlåta hennes beteende utan hennes ursäkt (för hon är inte en sådan person som ber om ursäkt trots att hon sårat ngn annan, hon anser inte att hon behöver det). Jag har försök att samla alla känslor och försökt göra dessa så positiva som det bara går, men jag känner sådan besvikelse, sådan irritation, frustration, att jag kommer på mig själv med att jag inte längre bry mig. Jag bryr mig inte om henne längre. Så långt har det gått.

Hon ljög för mig, brydde sig bara om att hångla med en kille (som patetiskt nog stötte på henne först efter att jag sagt ifrån att jag är gift och att det absolut inte är ok att pussa på honom för att min man inte var med, som han ville, alltså var det inte DEN killen med stort D...) och hittar på efterkonstruktioner som inte håller i en enda söm när man synar dem. Jag känner inte igen henne, tycker inte om den människa hon visar upp, men jag ser och vittrar samtidigt den tragedik och ensamhet, osäkerhet och frustration som ligger bakom och tycker i slutändan synd om en människa som säljer sin själ, sina vänner och sig själv för en kort stunds fiktiv lycka.

Men kontentan av detta, att hon har en sådan brist på respekt för mig gör att jag känner att tiden i timglaset har runnit ut. Det är för sent nu, det är för sent för ett förlåt. Jag inser att jag aldrig kommer kunna lita på henne någonsin igen.

Så ta hand om dina nära och kära, ta vara på dem som ställer upp och finns där.

and I think to my self, what a wonderful world!

Att blicka ut över snötäckta berg ger ro i själen. Här finns bara jag och du och en oändlighet av tystnad.

Luften i lungorna är bitande kall och ställer jag mig i vinden finns det en risk att jag dras med i de vilda, virvlande forsarna framför oss, så stark är blåsten som drar fram runt om oss och retar våra kinder röda.

Jag ser dig mest genom kameralincen, det klär dig. Med en kamera i handen beredd att fånga nästa ögonblick och föreviga det är du någon jag aldrig mött förr. Jag måste höra din röst för att veta att det verkligen är du.

Vill testa mina lungor, veta om skriket som finns där hörs. Jag vågar inte, tänk OM det hörs?
Istället vänder jag blicken ut över topparna och dalarna och sjöarna och tänker på vilket tur jag har, vilken lycka det är att just jag fick komma hit just nu och se och uppleva detta underbara och otroligt vackra.

Jag vill stanna kvar här en stund till, mata fåglarna och titta på vattnet som glittrar som tusen diamanter. Går de att fånga? Jag vet inte hur det går till men du plockar dom åt mig, en efter en och jag spar dom. Tänker sen: -"Vänta, ta inte alla, det måste glittra imorgon och i övermorgon och alla andra dagar som kommer sen också"! Men du är inte orolig, det kommer alltid fler.

Min kropp är trött och själen också och jag vaknar när du stryker mig över kinden, ler med hela ansiktet och frågar om jag är trött. Jag ser tydligen rolig ut när jag somnar sittande, tappar hakan mot bröstet och gapar stort säger du, jag skrattar: säger du så, så är det så.

Sen skiljs våra världar åt som så många gånger förr. Jag blir jag och du blir du.
Jag undrar var Vi sprang iväg och gömde sig? Vi? Viiiiiii?? Letar och letar, men Vi är inte här. Jag ska leta lite till. Jag tycker om Vi. Jag tycker om oss.


Tack för en oförglömlig resa.