Maraton

Jag är en lättrörd person. Jag får ofta en tår i ögat när jag känner mig stolt över ngn och över dennes prestation.

Igår var det det 29:e Stockholm maraton som gick, det näst varmaste någonsin, en skillnad på 1 grad från att ha varit det absolut varmaste, 31 grader. I dethär loppet ställer alla typer av människor upp, det gemensamma är att de pressar sina kroppar och sig själva mentalt och många genomför detta för mig stora helvete. Kan ni över huvud taget tänka er hur det är att löpa i 4,2 mil i ca 30 graders värme? Finns det på kartan? Jag har som mest sprungit 2,2KM och jag tror jag ska dö varje gång, det är helt enkelt skitjobbigt.

Och då kommer vi till dethär med att vara rörd igen. Förra året sprang min bäst vän detta lopp, hon kämpade och tränade hårt långt långt innan och i slutet av April ungefär, ca 1 månad innan Maraton får hon en skada. En skada som hon troligen inte skulle kunna gå till start med. T.o.m jag som hatar springning kan förstå hur jävligt ett sånt besked måste kännas.
Men så kommer dagen D och hon känner sig bättre och ställer upp. Och tar sig runt och får en så grymt bra tid som 4,27!
Vi pratade om detdär igår, jag sa att jag är så fånig, jag blir så fruktansvärt stolt över mina vänners prestationen att tårarna rinner, så också när hon sprang förbi oss första gången, då rann tårarna. Jag blir bara så sjukt stolt, för det är min kompis som springer där, som har tagit sig till start och som fixat detta på en kanon tid, heja heja!!!!!!! Och hon säger glatt:- Men det har du aldrig sagt!

Igår var det dags igen, Godis skulle springa och har laddat länge länge länge. Som den tävlingsmänniska han är var jag orolig för hur han skulle klara av att inte rusa iväg hysteriskt i början, jag som har beställt SMS tjänsten väntar otåligt på att det ska pipa till i mobilen och där kommer det, det första resultatet och jag får fram att "tid för löpera Jari Saari vid den och den tiden är blablabla. Jag blir helt kall, vaddå Jari Saari? Får panik, jag har växlat om Godis startnummer och begärt sms tjänst på fel gubbe!!!! Kaos! Gör en ny beställning men får inget besked vid första kontrollen, han har redan passerat...Men när han springer förbi oss där vi sitter på Norrmälarstand och ropar: Hej Puss!!! Då blir jag lugnare, för han ser ut att må bra, han kan tom prata när han springer och det är väl ett gott tecken? Bara 2,5mil kvar...
Nästa gång jag ser Godis springer han in över mållinjen på Stadion och får tiden 4,11. Jag är helt mållös, jag är så imponerad, stolt, fascinerad och bara alldeles tagen av att han sprungit halva jorden (i min värld) och gjort detta på 4,11!!!!! Går ner och möter honom efteråt och han ser tagen ut, säger att han haft kramp senaste milen, han är blek och blå om läpparna (efter sportdryck säger han men jag vet inte) men han står upp och pratar och skrattar och jag bara ler, för han är ok, han mår ganska bra och han har gjort ett sjuhelvetes bra lopp!!!!!!

Sen har vi dagens andra prestation, Lottiplott, hon ställer upp efter att ha fått ok från läkare så sent som i torsdags. Har ett "läkt" diskbråck i bagaget och bestämmer sig för att testa. Och kämpar på!!! Vilken vilja! Många av löparna i år blev dåliga pga värmen, många många fick fruktansvärda magsmärtor och min vän, hon kämpade på trots att hon mådde jättedåligt, blodsocker fall och magont och jätteillamående, men vet ni vad, hon gjorde det!!!! Vi möter henne på slutstreckan efter att ha haft mobilkontakt med hennes kille (stålmannen:) och hon mår dåligt, det ser jag, men hon biter ihop och kämpar vidare. Förtså vilken prestation, att inte vara helt ok, och ta sig igenom detta, det är helt makalöst. Så när hon och stålmanen passerade målgången vid Stadion och det piper till i min mobil att hon tagit sig i mål då jublar jag inombords, jag är så stolt!!!!

Så förutom alla spyiga scener vi såg igår (jag verkligen HATAR folk som spyr och spyor och ursh!) så var jag alldeles salig, vill bara säga det , ni tre, ni är mina Idoler, jag är SÅ imponerad!!