Alla vägar bär till Rom

Nu är vi hemma min mamma och jag efter en underbar och samtidigt händelserik resa till Italien och Rom. Verkar alltid hända ngt när den staden är inblandad!

Åkte onsdag em och det var SÅ jobbigt att säga hej då till mina killar! Zilas skulle åka med Johan men blev ledsen och kastade sig runt halsen på mig och vägrade släppa när han insåg att jag inte skulle med :( Fy vad det blev jobbigt, han tittade på mig med tårarna rinnande under hela tiden hissdörren stängdes och de åkte iväg. Kvar stod en ledsen mamma med blöta kinder:( Men jag hann inte tänka så mycket mer på det, straxt bar det av till Arlanda och Rom! Första ggr jag varit borta från Z mer än dagtid! Vi mellanlandade i Amsterdam och där märker mamma att hennes pass är borta! Det gick dock att komma vidre till Rom utan större bekymmer tack vare körkortet hon hade med sig. Vi kommer till ett stilla natt-Rom och hamnar på ett bra hotel nära colosseum.

Dag 1 var det fullt ös på Roms gator. Allt stängt och avspärrat. Inga t banor var öppna, inga bussar gick, för det var tydligen någon form av nationaldag! Avspärrningarna var enorma och omvägarna för att komma dit man ville likadana... Vi hann iaf knata runt och se massor: colosseum, spanska trappan, fontana di trevi, forum romanum, st peterskyrkan osv. Hade toppenväder hela resan med ca 30-35 grader men första dagen kom en regnskur. Mamma hade regnkappor i genomskinlig plast som vi drog på oss och jösses vad folk glodde på oss! Vi sket i att vi var i modelandet och trotsade modelagen;)
Blev en del cappuchino och vin och pizza och pasta under vistelsen och även efter detta oväder, dock inte allt på en gång:)

Dag två blev det shopping och busstur och det var jättelyckat! Varmt som attan! Åt glass och hade det bra!

Lördag= hemresedag. Strosade och shoppade en del. Nu har vi viner, pasta och parmesan hemma:)

Åkte tidigt för att lösa passfrågan på flygplatsen. Gick utan pass, smidigt! Allt gick bra och jag som är lite flygrädd kunde slappna av tyckte jag, när vi lämnade Amsterdam och närmar oss landning hemma i trygga Sverige.
Ngt är dock konstigt, jag som sitter vid fönstret ser att vi mest cirklar runt i samma område. Noterar det och får straxt efter veta att det är fel på vingarnas bromsfunktioner. De gör ytterligare ett försök på 15 min att fixa detta. Knäpptyst i planet. Inte ett pip någonstans. Alla är på helspänn. Visst går det att fixa?

Men det gör det inte. Piloten meddelar allvarligt att det innebär en variant som jag senare får veta är en high speed landning. De har tillkallat assistans på marken med brandbilar och akutteam. "-Varför då", tänker jag. Ska vi krascha? Kan planet explodera? Vad fasen är det han sitter och säger? Händer detta verkligen? Kan inte tänka klart.

Mamma säger två ord när piloten meddelar detta: Inte bra. Sen säger hon: Nu blir jag riktigt orolig.

Jag är inte riktigt orolig. Jag är riktigt jävla skiträdd! Varenda cell i kroppen vrider sig av rädsla. Klump i magen och ont i hjärtat. Vad fan ÄR det han säger? Livrädd. Livrädd. Pisspisslivrädd.

Ska jag dö nu? Jag undrar. Tänker på Zilas. Han vet väl att jag älskar honom? Vill så gärna smeka hans lena kind. Få honom att skratta och hålla hans lilla hand igen. Måste få säga hej då iallafall!

Jag tänker på Johan. Får man sms:a? Stör det kanske? Måste ju säga att jag älskar honom och Zilas! Att vara stark och ta hand om Zilas. Vet inte vad jag ska tro. Men man har ju hört hur flygplansstrul brukar sluta.

Eller överlever jag detta? Känns som hela kroppen skakar men benen på golvet är stilla. Handen darrar dock ordentligt. Håller i mig. Känns bättre så även om det inte hjälper ett skit egentligen.

Vi har ju tittat på solnedgången från fönstret! Känns helt absurt nu. Försöker ändå titta ut och inte tänka. Inte tänka inte tänka inte tänka. Försöker andas lungt och stilla, känner att jag håller på att flippra ur.

Vi går ner för landning och det skakar och jag förstår att det är själva landningen och sekunderna efter som är avgörande. Ser brandbilarna från flygplansrutan, de tar det lugnt. Vi landar i hög fart och ganska gumpigt men vi har landat! Inga sirener! -"Då gick det!" Tänker jag.

Piloten berättar att vi har överlevt (nej, det gör han inte, men det är det enda jag hör) och avslutar med att önska oss en trevlig vistelse i Sthlm och att de hoppas att vi vill flyga med dem snart igen. _"-Skojar han? " tänker jag. "-Aldrig"!

Vet inte pådraget utanför planet så jag sms:ar J att vi är ok. Jaha, svarar han ungefär. Förstår att detta bara varit för oss och att ingen utanför allt vet ngt.

J och Z väntar på oss vid ankomsten och jag som behöver min son får inte en blick, han kastar sig runt halsen på mormor. Markeringen är hur tydlig som helst: -"Du följde inte med sist, jag ville inte att du skulle lämna mig men det gjorde du". Han får vara hur grinig som helst, vet att det är övergående och mycket riktigt, i bilen på väg hem är jag förlåten och han "berättar" allt roligt som hänt när jag varit borta.

Läser sen att det är ca 25 plan som drabbas av liknande fel per år. Tydligen i ett spann bland ca 250000 (minns inte exakta siffran) starter och landningar! Det jag har varit med om är alltså mkt ovanligt och det är tur det, jag har nog aldrig varit så skraj!

Men nu sitter jag här i tryggheten och funderar på vad jag lärde mig av detta. Varje jobbig situation lär oss ju ngt om oss själva och jag har lärt mig att varje liten sekund av livet är dyrbar.

Var rädda om er!