Det är vinter i Stockholm. Här hemma ligger snödrivorna vita och det knarrar under skorna precis så som det ska någon vecka innan jul. De små radhusen i området utstrålar värme med sina julstjärnor och ljusstakar. Många har fina ljusdekorationer ute som ser trevligt och inbjudande ut.
Jag har varma kläder som värmer min kropp och jag har mycket kärlek omkring mig som värmer min själ. Det ginstrar och glimmar och är så vackert.
En kväll då idyllen ligger som ett täcke över stan ska jag iväg och fira en vän på hennes födelsedag. Jag passerar Kungsgatan och mörkret har lagt sig och det blåser en kylig vind som letar sig in under alla varma kläder.
Och då ser jag honom. Han sitter där, men han syns inte. Ingen ser. På en tunn pappkartong. Lutar sig mot en husvägg. Blicken ner i marken och knäna uppdragna mot kroppen för att hålla undan så mycket han kan av kylan.
Jag hajjar till. För jag inser att det är en människa som sitter där. En som hade kunnat vara du eller jag. I en tunn höstjacka sitter han där. Ensam. Mitt på Kungsgatan i vår huvudstad bland ett myller av människor men så oändligt ensam. Ingen bryr sig, ingen reagerar. Skulle någon sakna honom om han försvann?
När frågade någon honom hur han mådde sist?
Men jag har brottom. Är redan sen. Jag passerar ovanför honom. Noterar att ingen ger honom en blick ens. Men jag såg honom. Jag såg. Och jag går förbi. Fega, stressade, jäktade jäkla jag som har allt för att överleva och må bra går förbi! Hinner inte dela med mig. Hinner inte fråga hur det är. Vågar inte stanna och prata. Behöver du ett par varma vantar? En halsduk? Mössa? Ta mina, jag har tusen hemma! Han har ingen. Varför gav jag bara inte honom mina? Köpte en varm kopp kaffe? Jag har ju allt och han hade inget, hur kunde jag bara gå förbi?
Jag såg dig men låtsades inte om dig. Förlåt mig min feghet, jag ska försöka ta mod till mig att aggera annorlunda nästa gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar