Skäms

Jag läser mycket. Just nu en bok som heter: "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can.

Jag läser och läser och känner mig träffad av det han skriver. Det som står mellan raderna och det som berättas.
Han berättar om sin mamma och om sitt liv, på ett sätt som berör. Det han bland annat skriver om och som jag inte kunnat glömma, som skär stora sår i mitt hjärta, är hur han på sin mors dödsbädd ber henne om ursäkt för att han skämts för henne under sin uppväxt här i Sverige. Han skämdes för henne för att hon inte kunde språket, för att hon inte klädde sig som alla andra mammor, för att hon inte kunde baka kanelbullar. Han låtsades inte om henne när hans vänner var i närheten.

Kan du tänka dig hur det skulle kännas, att veta att ngn skäms för just dig?

Jag gråter när jag läser detta, gråter för att jag känner igen mig. Förr i tiden kunde jag också skämmas för folk i min närvaro. För ngn som stack ut. Ngn som var sig själv eller kanske var olika de flesta andra. "Måste han prata så högt?" "Åh nej, hoppas hon inte ser mig, hon har ju så konstiga kläder!" osv osv

Men jag har lärt mig att udda är unik. Egen är speciell. Ensam i sitt slag är ovärderlig.

Det finns ingen punchline i mitt text, bara det att ge alla en chans, vem vet, det kanske blir din bästa vän?