Gullungen här hemma har kommit in i en fas som jag ogillar skarpt och tycker är vidrigt jobbig faktiskt. Jag älskar min son över allt annat i världen men ibland får han mig att bli så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. När ngt tex inte går som han vill, när vi säger nej till ngt eller när han måste ligga på mage (som läkaren säger att han måste för att lära sig balansreflexer) så har han nu börjat protestera vilt genom att GALLSKRIKA. Nu menar jag inte att han blir arg och skriker, det blir han också flera ggr per dag, utan nu pratar vi helt hysterisk vansinning! Det har kommit succesivt nu de senaste dagarna och förekommer mer och mer ofta under dagen och jag blir så förbaskat trött på att höra detta så jag blir galen! J som sluppit de flesta av utbrotten gjorde ett försök att lugna i em men det gick inget vidare. Han tappade nästan tålamodet också efter ca 30 min av öronbedövande gallskrik (stackars stackars grannar säger jag bara) och det känns ändå bra på ngt skumt sätt, att det inte bara är jag som blir så frustrerad. För alla vet väl att tålamod, det får man ju en hel ocean med när man blir förälder. Men det kvittar när dessa utbrott dyker upp, det är så energikrävande att jag blir helt matt. Vet inte hur jag ska handskas med dem. Någon som vet?
Kanske bra då att jag börjar jobba 2 dgr/v from nästa v, få lite distans och lagra upp en högre toleranströskel.
2 kommentarer:
Oj! Jag önskar jag hade ett enkelt recept, men näe .... :/
Det låter enormt tålamodskrävande, frustrerande och maktlöst att vara i den situationen.
Det här tröstar kanske inte men försök tänka på det som en period som går över, se framför dig hur din son blir starkare av övningarna, att ni får det här för att just ni som de kärleksfulla föräldrar ni är klarar av det, tänk vilken tur att er son fick just er som föräldrar eftersom just ni klarar av situationen <3 <3 <3
Ja OM det är tålamodskrävande! OM! Man blir ju frustrerad när man inte vet hur man ska lösa situationen, jag vill ju heller att han alltid ska få som han vill, så funkar det ju inte och i alla situationen kan man framförallt inte göra honom till viljes.
Ja, jag får tänka så. Brukar blunda och räkna till tio och föreställa mig honom när hsn är sitt goaste och underbaraste lilla jag som han är mestadelen av tiden, det brukar hjälpa för att hämta kraft och orka med dessa utbrott. Mamma säger att jag var likadan :)
Tack för kloka ord, vi är ju "egentligen" eller vad man ska säga så otroligt lyckligt lottade som fått Z, finns ju dem som har det värre.
Kram Marie!
Skicka en kommentar