Man föds och man dör. Det är det enda man kan vara säker på under ens korta tid på jorden. Ingen kommer levande från livet hur gärna man än vill. Jag vet ju det förståss men vill inte inse att det är så. Jag blir på ngt vis alldeles stel och kall i kroppen om jag verkligen sätter mig in i den tanken, att jag någon gång måste skiljas från alla jag älskar, mitt liv, all vacker natur. Att jag inte kommer att få vara här för alltid. Att man lever på lånad tid. Att jag sakta blir äldre. Att Zilas allra troligast kommer att leva vidare utan mig och att jag inte helt ut får veta hur hans liv artar sig och blir. Det är ngn form av dödsångest jag har kanske?
Livrädd för att något ska hända min familj. Tänk om J skulle dö innan mig och lämna mig? Så jag försöker uppskatta alla omkring mig varje dag. Frisk luft, min lilla skrutt som gör mig så glad. Min fina man och våra underbara familjer.
Dessa tankar ligger lite latent till vardags så att säga men kom tillbaka med full kraft nu då min äldsta barndomsvän T förlorade sin mamma i cancer veckan innan jul. Jag är så himla ledsen för hennes skull. Varför kan inte alla dumma människor få den sjukdomen så kan de otroligt snälla och omtänksamma få vara friska och leva vidare? Så otroligt orättvist.
Men det som sker sker och det är inte mycket vi kan göra åt döden mer än att leva medan vi kan. Så glöm inte att njuta och leva i nuet kära vänner!!
Till T: Jag beklagar verkligen sorgen och finns här när som helst.
1 kommentar:
Ush jag vet, har oxå samma tankar ....de e så hemskt..man får verkligen leva i nuet!
Varför ska alltid dom bra människorna lämna oss? En fråga jag oxå ställer mig...:(
Skicka en kommentar