I går fm var jag och Zilas på babysim på planet fitnes i Vasastan. Vi startade vår resa från ett lugnt och tyst och snövitt radhusområde. Småfåglarna kvittrade lyckligt vid talgbollarna som hänger i buskar och träd. Det är idylliskt. Jag drar ett djupt andetag och känner den kyliga och fräscha luften nå djupt ner i lungorna.
Vi tar t-banan in till Fridhemsplan och åker kissiga hissar. Det luktar kräk i gången mellan perongerna på samma station.
Vi kliver av vid Odenplan där ombyggnaderna är i full gång. Vi blir nästan direkt påsprungna av olika stressade människor som inte tar hänsyn till någon annan än sig själv. En fot före den andra. Inte möta någons blick. Flytta på dig! Suck och stön.
En buss skvätter brun sörja som en gång varit vit snö.
Inte ett spår av lugn. Inte ett spår av mjuk vit snö. Inte ett spår av småfåglar och inte ett spår av frisk luft.
Under min prommenad tänker jag på hur himla lyckligt lottad jag är som faktiskt bor som jag gör. Utanför stan. Utanför allt detta. Stan är inget för mig och framförallt inget för Zilas.
Nu ska vi troligen snart flytta härifrån och jag känner mer och mer för varje dag som går hur jobbigt det kommer att bli att inte bo kvar här. För jag blir lycklig av att Zilas får känna på vit ren snö. Att han kunnat åka pulka i olika pulkabackar utan att vi behöver ta bilen dit. Eller att vi slipper gå till samma lilla park (hur kul är vasaparken, humlegården eller observatorielunden efter 2:a besöket tex?) dag ut och dag in. Att det finns massor av lek och busplatser i skogen som han kan upptäcka. Cykelvägar. Att det finns 4H gård. Vitsippeängar. Att det finns flera plaskdammar i närområdet. Att lekplatserna är stora, många och inte ligger nära stora trafikerade vägar. Så vill jag att han ska växa upp. Nära natur.
Jag bor hellre i lugnet och nära naturen och prommenerar här i grönskande skogar om sommaren, plockar blommor på våren, tittar ut över vita fält på vintern och går höstprommenader under ett tak av sprakande gult och orange. Det är kvalitet för mig. Jag åker hellre in till röriga, stökiga stan när jag känner för det än tvärt om.
Nu kommer det som tur är att se nästintill likadant ut i det område vi troligen ska flytta till förutom att vi bor precis vid vattnet då också så det blir inte sämre, bara annorlunda.
Så går jag och tänker medan jag passerar en gammal gammal dam och hennes lilla hund. Den lilla hunden är ute på prommenad, på trottoaren i stan. Damen böjer sig ner och plockar mödosamt upp efter sin lilla hund som precis satt sig och jag tycker så otroligt synd om den lilla vovven. Med en så gammal dam som matte så undrar jag om den någonsin får kissa på grön gräs, springa på fält och nosa i skogen.
Men vi människor är olika. Vi tänker och resonerar olika. Jag dömer ingen och jag kritiserar ingen utan alla gör sina egna val av olika orsaker. Jag kan bara själv konstatera att jag skulle ha jättesvårt att bo i stan med barn och djur, tycker att de ska få växa upp i en annan miljö.
Trevlig fredag! :)
4 kommentarer:
Mmmm älskade hatade förort ;) Jag har så kluvna känslor, men inser med åren hur bra uppväxt man haft ute i Västerort ändå.
Ja, precis så känner jag också:)
Sen är detta ju som sagt vad jag känner för mitt barn och min familj. Alla andra får ju bo och leva som de vill, bara man gör det med varm hjärta och gott samvete ;)
För mig är det inte (och har aldrig varit) status att bo i stan. Jag blir inte impad av tex en familj med etage 5:a i vasastan, tycker bara det är jättesynd om barnen!
Hade man inte haft råd att bo där själv (inte i en etage 5:a för det har vi inte råd med men i en normalstor lgh :) så kanske jag hade tänkt annorlunda. Kanske tyckt att det hade varit lite läckert. Men det tycker jag inte nu. Så där ligger nog själva kärnan tror jag, jag KAN bo där men VILL inte. Absolut inte med Zilas, aldrig i min dojja ;)
Kram!
Tycker att det är konstigt att säga att det är jättesynd om barn som bor i stan. Det är synd om barn som far illa, blir slagna, inte har mat för dagen etc. Men att säga att det är synd om barn bara för att de bor i stan låter väldigt fördomsfullt och präktigt och som et riktigt I-landsproblem. Om du nu har råd att betala för en normalstor lägenhet i stan (runt 5-6 milj) skulle jag starkt rekommendera dig att köpa ett hus utanför stan med både trädgård och nära till naturen. Men som du skriver, alla är vi olika. Vissa föredrar att låta sina barn växa upp i hyresrätter i betongförorten och vissa i hus i närförorten eller bostadsrätter i stan.
/Madeleine
Hej Madeleine!
Du en doldis för mig för jag vet inte vem du är men tydligen läser du min blogg och tydligen irriterar jag dig och jag tycker att även om ditt svar är rätt underligt så är din reaktion väldigt intressant så den vill jag gärna bemöta:)
Jag böjar med att tacka för din kommentar och åsikt. Som sagt, vi människor tycker olika och det häftiga i vårat land och i många andra är att vi faktiskt FÅR det: vi har tryckfrihet och åsiktsfrihet och du behöver inte tycka som jag och jag behöver inte tycka som du och ingen behöver packa på den andra sin åsikt. Fiffigt värre:)
Du får gärna anse att jag är både fördomsfull och präktig och allt annat man kan säga för att förödmjuka någon personligen även om jag föredrar att man känner personen i fråga rätt bra innan man häver ur sig något sådant. Jag tror att du hade blivit rätt röd om kinderna om du skrivit detta och samtidigt kännt mig faktiskt:)
Men också: Jag tycker att alla ska få tycka och tänka vad de vill så länge man inte skadar någon annan. Det är jätteviktigt.
I min egen blogg känner jag sen inte heller att jag kan ta hänsyn till alla människors olika åsikter, faktiskt, särskilt inte när det gäller "I-landsproblem" som detta :)
Du får nog helt enkelt acceptera att jag tycker såhär och att det förmodligen finns någon till som känner som jag i vårat avlånga land precis som jag respekterar ditt inlägg.
Det finns nog f.ö lika många tyckanden och tänkanden om detta och mycket annat i vår värld som det finns människor, eller vad tror du?
Nu känner du ju faktiskt inte mig men jag kan berätta för dig att förutom att vara präktig och fördomsfull så är jag en nyfiken person så berätta gärna: Varför stör egentligen MIN åsikt DIG? Jag har klurat på det lite här hemma och undrar verkligen utan ironi. Vad har du med den att göra så att säga? Blir du stött? Sårar jag dig? Du verkar känna dig träffad? Eller varifrån kommer din reaktion? Hur jag känner kan väll omöjligt ändra någonting för dig, att jag känner så menar jag? Ingen dör av att jag tycker såhär, vad jag vet:)
Sen kan det säkert tyckas otroligt att jag vill skriva om annat än många barns olycka, svält, sjukdomar och större allvarliga händelser som sker dagligen och jag får väll skämmas för det också i dina ögon sett då men jag tar mig friheten att inte fokusera på bara sånt i min egen blogg utan att jag som sagt själv fritt väljer vad jag vill skriva om. Det kommer jag fortsätta med så det jag kan göra är att föreslår att du inte läser mer i min blogg om du tycker det jag skriver är blaha blaha. Verkar jobbigt att lägga tid och kraft på att läsa sånt som gör en irriterad av I-landskaraktär.
Tack för ditt tips på boende, känner till att det finns villor som alternativ. Kan absolut tänka mig en villa (vågar väll inte skriva annat här, tänk vad alla villaägare skulle skälla då!!! ;)Men dessvärre har jag och min man tummen mitt i handen så det får vänta.
I dagslägert bor vi i radhus i en närförort och här finns betong och här finns segregation och här finns stök och bök men här finns också natur och frihet och frisk luft och fåglar och träd och ängar och harar och tystnad. Det var det jag valde att fokusera på i mitt inlägg. Förorten är inte bara betong.
Slutligen är det kanske bara jag (ja, jag och min man då...) som tycker att natur och frisk luft passar bättre för barn som inte kan välja själva än avgaser och bilar. Jag har faktiskt svårt att tro att så är fallet men så kan det vara. Tur för mig då är att jag och min man bestämmer över vår son och som sagt: Vi kommer aldrig att bosätta oss i stan med barn för det har VI inte samvete till, du gör som du vill.
Tack för ditt svar och lycka till med vad du tar dig för i livet:)
/Cia
Skicka en kommentar