Herregud vad sjuk jag blev av fotograferingen i lördags! Märks att kroppen inte har ngt immunförsvar alls, nu är det dags att börja träna och bygga upp det igen.
Började med att lite halsont under måndagskvällen övergick till halsflussont under natten mot tisdag. Mådde rätt ok tisdag och onsdag dagtid men i går kväll sa det PANG BOM! Idag har det varit för dj**ligt har jag tyckt. Stackars lilla Zilisen, han förstår inte varför mamma inte orkar busa som vanligt. Näsan och ögonen rinner och febern kröp uppåt idag. Så lycklig när Johan kom hem och busade och pysslade med lillhjärtat. Hur klarar alla ensamstående mammor att hålla allt flytande kan jag i mitt snoriga tillstånd undra, vilka hjältar!
Och så har jag tänkt hela dagen. Lite synd om mig. Men så är jag då här och nu. Zilas somnat och Johan tränar och jag sitter uppkrupen i soffan själv. Tårar och snor rinner igen, men inte pga förkylningen denna ggr utan pga cancergalan och framförallt den lilla familj som splittrades av att mamman i familjen fick bröstcancer i samband med att deras dotter föddes. En helt vanlig tjej i min egen ålder. En helt vanlig mamma. En helt vanlig liten familj som borde fått vara lyckliga tillsammans. Hon vägrade att tänka tanken att hon skulle bli tvungen att lämna sin lilla tjej men verkligheten var en annan. Hon kämpade för att få vara kvar men så blev det inte. Cancern spred sig och hon dog i mars i år. Har läst om den lilla familjens historia förut och jag är så tagen av hela berättelsen, pappan som är så stark och fokuserad på deras dotter, nu är de ensamma kvar.
Nu när man är mamma själv så går det inte att inte gråta floder när man kommer nära sånthär: att inte få vara med Zilas och Johan, att inte få följa min son och man i livet, att behöva släppa taget för alltid, fy säger jag bara... Och då slår det mig: Vad är väl en sketen förkylning? Jag är så förbannat lyckligt lottad som bara har en djävulusisk förkylning, det kunde varit mycket värre...Sms:ade in 100Kr till cancergalan direkt, hitta ett botemedel snart!!!
2 kommentarer:
Sååå viktigt!
Vänner till oss var med om samma sak i vintras. Mamman i familjen dog efter lång tids sjukdom i cancer, lika gammal som mig, och efterlämnade sin man och lilla dotter. De mår bra idag men de kämpar fortfarande med livspusslet och att hitta sin vardag igen.
/Carina
Ja, jag var helt förstörd! Känslan blir faktiskt värre när man har barn själv också, man är konstant orolig för allt som kan hända sin lilla skrutt och hur man ska skydda honom och man kan verkligen känna med mamman, djupt ner i hjärtat, hur orättvist och hemskt och förbannat det måste ha känts. Det blir så när det kommer så nära, min faster blev frisk från bröstcancer och jag är så lycklig för det, medan min svågers mamma dog i cancer nu för ngn månad sen. Man får be till gudarna att ingen i familjen blir drabbad.
Skicka en kommentar