Shit! Får en sådnär hisnande kännsla som bara infinner sig ngn gång per år. Livet fladdrar förbi likt ett tåg i 180 knyck och jag känner mig som en plastpåse som fastnat i en av dörrarna, fladdrande, lite vilset på sidan om sådär.
För snacka om att man ligger efter! Har aldrig kännt av stressen vad gäller framtiden, så som familj, hus och allt annat man ska vilja ha, men nu på senaste börjar den krypa nära inpå. Det ploppar upp bebisar lite här och var i kompiskretsen (underbara och söta allihopa), vissa är inne på omgång två, det gifter sig lite här och där och plötsligt börjar folk att fråga: När ska ni ha barn, är det inte dags snart? Och jag känner att jag bara vill skrika: Va fan, ta det lungt! Jag VET att "den biologiska klockan" tickar i rasande fart, men vi måste väl se om vi funkar ihop! Vi måste väll känna att det känns rätt, just nu, måste vi inte? Eller är det bara ni som ger oss alla dessa måsten? Jag har massor av saker jag vill göra, se, uppleva så som spännande resmål, äventyr och jag har svårt att se oss konkandes i Uganda bland bergsgorillorna med en baby björn på magen. Fast vem vet, det kanske går....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar