Nostalgi = "längtan efter ett ofta idealiserat förflutet"
Jag är en äkta nostalgiker. Älskar att gå och titta, lukta, känna på saker i second hand butiker. De har ett förflutet jag längtar tillbaka till. Möbler, tyger, porslin som har en glömd historia, där står en perkulator som måste vara syskon med mormors fina, kaffefilter i plast, (vi hade ett brunt), margaretaskålar och platsmuggar a´la Sven-eric Juhlin (som mamma gjorde varm choklad i).
Min lilla blå snobben termos står fortfarande på hyllan i skafferiet hemma hos mamma och pappa, ingen har använt den på över 20 år säkert, men den ska stå där, bara för att.
Häromdagen fick jag se en bild på askarna Tenor och Domino, ni vet halstabletterna som fanns förr. Farmor hade alltid en ask av den orange/bruna sorten i väskan, kan fortfarande känna smaken av dem, de smakar farmor...
Och nu har en annan klassiker gjort comeback, lakritspucken! Känns som en gammal vän har dykt upp igen och jag har redan börjat frossa i denna efterlängtade goding.
Och appropå glass, är det ngn som fortfarande gör glace au four? Vi gjorde alltid en med hallon, sagolik!
Och sen: lyckan är total, jag hittar en skiva med Trazan och banarne, "e´bananerna fina?!" och köper den raskt, den har jag ju lyssnat på miljoner gånger när jag var liten och sjungit med i för full hals, kassettbandet är borttappat för länge sedan, men minnerna av våra sångstunder bubblar upp i takt med att låtarna byter av varandra på skivan.
Köper "Nostalgiboken" och där, av en slump, ser jag den på sidan 82, en bild på den lilla röda klänning som jag hade och älskade när jag var liten, finare klänning går inte att hitta, den gav mamma bort till ngn annan liten flicka när jag växte ur den, men det är ju så det är, det är livets krestlopp på ngt vis:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar