Hur talar man om för ngn att livet inte alltid kan vara eller kännas rättvist?
Att man inte alltid kommer att ha den man vill där som stöttar och älskare en, men att man klarar sig? Att man inte mår bättre av att omge sig med komplimanger och uppskattning som aldrig kan leda till ngt seriöst?
Min vän är ledsen och mår inte så bra. Ingen tror det, ingen vet, men hennes längtan efter att inte vara själv är så starkt att hon tappat bort sig, den hon är.
Jag kan delvis känna igen mig i det beteende. När jag och J separerade trodde jag att ingen skulle se mig, att jag skulle bli den ensammaste människan på jorden. Men det blev inte så. Jag blev trygg i mig och därmed aldrig ensam på det sättet, och det behöver inte du heller vara, kom ihåg det.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar