Tillsammans är man mindre ensam

-"Men gud, vad är det där? " Säger jag och pekar upp mot ett odefinierbart föremål långt uppe i natthimlen. (Ett ufo? Ett jätteflygplan? En hemlig, mystisk farkost som gömmer sig i mörkret...?)

-"Vilket då"? Svarar J och tittar dit jag pekar.

-"Högt upp där, vad ÄR det för ngt?

Han suckar högt och skakar på huvudet när han ser vad jag syftar på.

Det visar sig att jag inte alls ser ett ufo utan att jag pekar på en trasig lykta i en lyktstolpe ca 50 m längre fram. Lamporna runt omkring speglas i den mörka lampkupar och ger ett lite mystiskt intryck. Tycker jag. J ser skeptiskt på mig och jag börjar fnissa och han börjar le och vi står där båda på en parkering en höstig fredagskväll och skrattar åt min urkassa syn och jag inser plötsligt att jag har sån tur som har dig, hoppas vi alltid kommer att kunna skratta ihop som bara vi kan....